Hälsosyn historia fattiga och rika hisoria

20. FATTIGVÅRD samt SOCIALTJÄNST

1. Från hospital mot fattigstuga

Kyrkan ägde beneath medeltiden en speciellt ansvar för fattiga dock även enskilda människor plats skyldiga för att tänka på dem fattiga. detta plats enstaka god gärning för att hjälpa, samt goda gärningar visade för att man ångrat sina synder samt ville bättra sig.

Det både ekonomiskt och kulturellt fattiga Sverige inspirerades av det rika Europa

Fattigdom betraktades ej vilket enstaka skam, detta plats ett tragedi vilket liksom så många annat berodde från Guds vilja. Efter döden ägde den rike mer för att svara för än den fattige, därför för att rikedomen gav mer möjligheter för att göra gott samt den såsom då ej tog tillvara denna möjlighet fick sona detta efter döden.

Den fattige ägde ej så många möjligheter för att hjälpa andra samt därmed mindre ansvar. tillsammans 1500-talets reformation ändrades detta medeltida tänkesättet, samt stor mängd tillgångar eller förmögenhet började anses vilket en indikator på Guds nåd. Fattigdom uppfattades då såsom en personligt misslyckande, dock detta dröjde ännu en par århundraden innan den sågs såsom en samhällsproblem.

De äldsta inrättningarna för fattigvård, förutom dem likt fanns inom anslutning mot religiös byggnad samt vallfartsorter, plats hospital, vilket plats ett kombination från sjuk- samt fattigvårdsinrättning (jfr 13.1).

dem finansierades redan beneath medeltiden från donationer, samt efter reformationen kunde dem fortsätta för att existera genom hospitalshemman. Större städer samt stiftsstäder ägde hospital. Hospitalet inom den nya staden Göteborg, såsom invigdes 1627, förvaltades från magistraten samt ägde alltså ingen kyrklig stiftelse inom botten.

1624 års hospitalsförordning är landets första fattigvårdsförordning; samtliga icke arbetsföra skulle intagas på hospital, utom små människor liksom skulle mot barnhus, dock barnhus inrättades först bara inom huvudstaden (se 33.1).

i enlighet med 1626 års kansliordning skulle kungliga kansliet, såsom 1635 blev detta centrala ämbetsverket kanslikollegium, äga överinseendet över hospital, tukthus samt barnhus. i enlighet med 1642 års fattigvårdsförordning skulle inom hospitalen intas fattiga samt sjuka likt saknade släktingar såsom kunde försörja dem samt dessutom personer tillsammans smittosamma sjukdomar.

Skara ägde den typen från hospital på 1600-talet, vilket framgår från domkapitlets rapport rörande intagning.

Stiftelsen Ulricae Eleonorae hospital uppförde 1686 detta s k Drottninghuset inom huvudstaden för medellösa kvinnor (Stockholms kommunalkalender 1969 s 190). Stockholms ort plats först tillsammans med för att inrätta fattighus.

nära Sabbatsberg byggdes 1751 en fattighus för Stockholms Storkyrkoförsamling samt där startades 1764 enstaka brunnsinrättning, likt fick brunnslasarett 1807 (kommunalkalendern 1969 s 214).

De fattiga likt placerades på hospitalen plats gamla, inom synnerhet gamla utan sällskap kvinnor, sjuka samt vanföra, eftersom samtliga liksom kunde jobba fysiskt också gjorde detta.

Arbetsbrist plats egentligen okänt inom detta gamla agrarsamhället, där detta fanns mer tungt jobb för att utföra än detta fanns människor mot detta.

Nu var det många svenskar som ansåg att Europa inte hade mycket att tillföra Sverige

Kopplingen mellan fattigvård samt sjukvård plats därför från början ganska naturlig. 1763 års hospitalsordning skilde fattigvården från hospitalen. Kroppssjukvården flyttades beneath senare delen från 1700-talet mot lasaretten (se 13.1) samt enbart sinnessjuka intogs på hospitalen.

Enligt förordning 1642 skulle varenda församling inrätta ett fattigstuga, samt detta upprepades inom 1686 års kyrkolag, dock först beneath 1700-talet började fattigstugor inrättas inom någon omfattning.

dem äldsta fattigstugorna, även kallade sockengård, låg nära kyrkan så för att församlingsborna kunde medföra gåvor mot dem fattiga samtidigt såsom dem besökte kyrkan. detta är först beneath 1800- samt 1900-talen liksom fattighus samt fattiggårdar, likt från 1918 kallades ålderdomshem, byggdes avsides likt angående man skämdes för företeelsen.

2. Fattigvårdslagar 1788-1918

Många städer beneath 1700- samt 1800-talen inrättade fattighus samt fattigvårdsdirektion, dock annars skulle fattigvården skötas från magistraten. Uppsala ägde fattigvårdsdirektion inom slutet från 1700-talet. Malmö tillsatte 1806 enstaka fattigvårdsdirektion likt låg direkt beneath Stadens Äldste, samt plats ett "kommunal" aktivitet.

Göteborgs kommunala fattigförsörjningsinrättning inrättades 1799.

Uddevalla ägde enstaka liknande inrättning från omkring 1810. enstaka sektion socknar på landet tillsatte också fattigvårdsdirektion, dock inom regel skötte sockenstämman detta mesta från den löpande fattighjälpen.

Landsbygdsförsamlingarna dröjde tillsammans för att inrätta fattighus, eftersom bönderna föredrog enstaka kombination från inackorderings- samt utackorderingsystem samt rotegång, liksom innebar för att dem fattiga gick alternativt skjutsades runt mellan gårdarna inom roten.

Fattighus måste finansieras tillsammans avgifter, samt man ägde svårt för att enas angående taxeringen. dem flesta fattiga fanns beneath 1800-talet inom städerna, samt dem fanns ofta s k husfattiga, dvs dem ägde bostad dock klarade ej försörjningen. Därför plats detta vanligare för att ge hjälp tillsammans med livsmedel samt kläder samt litet pengar; detta fanns bara inom yttersta nödfall man placerade människor på fattighus.

dock fattighus kunde också fungera liksom pensionärshem. ett sektion från dem såsom bodde där ägde tillsammans med sig egna möbler. Fattighus samt fattiggårdar spred sig långsamt från söder mot norr. Jämtlands län fick sin första fattiggård inom Östersund 1893. dock även på Hisingen intill Göteborg tillkom fattiggårdar alternativt försörjningshem först på 1890-talet.

dem drevs liksom jordbruk inom kommunal regi.

Enligt 1847 års fattigvårdsförordning skulle fattigvårdsstyrelse inrättas inom varenda församling. Sockennämnden, vilket kunde inrättas från 1844 (jfr 6.1 samt 26.2) kunde också fungera likt fattigvårdsstyrelse. Sockenbo plats berättigad mot fattigvård efter för att äga vistats tre år inom socknen utan för att uppbära fattigvård, samt sockenstämman kunde ej längre vägra inflyttning, vilket den kunnat i enlighet med 1788 års förordning, angående man befarade för att ett äldre alternativt mindre arbetsför individ skulle belasta fattigvården.

Nya sociala arenor och en utpräglad förhandlingskultur formade ett samhälle med hög tillit och låg korruption

Däremot kunde den vägra fattigvård, angående vederbörande ej ägde hemortsrätt. Tidigare ägde man fått denna rätt genom mantals- samt kyrkoskrivning (se 7.1, 3); långvariga tvister ifall kyrkoskrivning plats ganska vanliga inom början från 1800-talet. Den likt blev kyrko- samt mantalsskriven inom socknen fick då rätt mot fattigvård.

Sådana tvister samt tvister mellan socknarna inom fattigvårdsärenden gick mot landshövdingen för beslut - enstaka föregångare mot den senare länsrätten - samt kunde även gå upp mot Kammarkollegium inom Stockholm.

När dem borgerliga kommunerna tillkom 1863, fick kommunalnämnden grabb angående fattigvården, ifall ej särskild fattigvårdsstyrelse tillsattes, samt sådan blev ej obligatorisk förrän 1919.

inom små landsbygdskommuner fanns fattigvården kommunalnämndens största arbetsuppgift, samt från gamla rapport framgår för att detta ej bara fanns fråga ifall för att passivt lindra den värsta nöden utan för att mer konstruktiv hjälp också gavs.

1871 års fattigvårdslag skärpte bestämmelserna från 1847 samt från den följande förordningen 1853 13/7, bl a genom för att detta ej längre gick för att överklaga kommunalnämndens beslut angående fattigvård.

i enlighet med SFS 1871:33 § 46:2 kunde en fattigvårdssamhälle, dvs ett samhälle, uppdra prövning från beslut inom fattigvårdsärenden mot ett särskild nämnd, inom stället för för att kommunalstämma, stadsfullmäktige alternativt magistrat prövade beslutet. angående man ville inrätta sådan nämnd, skulle detta anmälas mot länsstyrelsen såsom kunde fastställa alternativt neka detta.

Denna nämnd kallades "samvetsnämnd", dock samling från enstaka sådan besitter ej påträffats. När överklaganderätten mot länsstyrelsen återinfördes tillsammans 1918 års fattigvårdsordning, upphörde möjligheten för att inrätta samvetsnämnd.

I huvudstaden sköttes fattig- samt hälsovård 1843-63 från dem åtta församlingsnämnderna, vilket över sig ägde enstaka gemensam stadsnämnd.

Fattigvårdsnämnden inom huvudstaden 1864-1956 omfattade all staden, samt beneath den fanns fattigvårdsstyrelser inom dem olika församlingarna. Dessutom äger ordningsnämnder beneath fattigvårdsnämnden efterlämnat arkiv: Kungsholmen 1757-1932, Maria 1843-64 samt Storkyrkoförsamlingen 1864-1931.

Under fattigvårdsstyrelse kunde finnas rotestyrelse samt fattigvårdsföreståndare 1871-1918, tillsyningsman över bettlare (=tiggare) 1871-1956, distriktsstyrelse 1919-1956 samt styrelser för olika anstalter samt inrättningar.

inom Uppsala fanns enstaka anstaltsnämnd från 1920. Fattighus samt fattiggårdar kunde också äga egna styrelser samt direktioner vilket blev arkivbildare. Detta gällde särskilt inom dem större städerna.

huvudstaden ägde enstaka särskild Fattigvårdsanstaltsstyrelse 1926-31 (Stockholms kommunalkalender 1969 s 213). inom Göteborg fanns från 1918 Natthärbärgesnämnden, liksom drev ungkarlshotell från 1920, dvs erbjöd bostadslösa ett sovplats (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 315).

Fattigvårdsstyrelse blev ej obligatorisk förrän genom 1918:422; då fick fattigvårdsstyrelsen också grabb angående kommunala pensionstillskott (jfr 35.1).

Fattighusen samt fattiggårdarna bytte officiellt namn mot ålderdomshem, dock den beteckningen användes redan 1896 inom Göteborg (kommunalkalendern 1936 s 213) samt inom huvudstaden 1898 (Sthlms kommunalkalender 1969 s 213). Mindre kommuner gick ibland samman mot fattigvårdsförbund, dvs kommunalförbund för för att inrätta gemensamt ålderdomshem t ex Angarn-Vada-Össeby 1932-51, (senare Vallentuna kommun; Arkivregister för Stockholms län).

detta beslutande organet inom en sådant kommunalförbund kallades fattigvårdsstämma. Ålderdomshem är kapabel existera personlig arkivbildare (t ex Sorunda inom Arkivregister för Stockholms län).

3. Fattigvård blir socialhjälp

Fattigvårdsstyrelse kunde samtidigt existera nykterhetsnämnd, likt införts från 1914 (se kap.

38) samt fanns från 1937 socialregisterförare i enlighet med SFS 1936:56. Från 1937 skulle inom varenda samhälle föras en förteckning över hjälpverksamheten, dvs kommunen blev ansvarig för att registrera sin fattigvård.

Ny primärforskning och nya tolkningar från en rad olika discipliner presenteras, och Sverige jämförs

inom landskommun tillsammans med kommunalkontor kunde detta föra registret samt då låg ansvaret på kommunalnämnden, annars plats detta fattigvårdsstyrelsen vilket ägde ansvaret; från 1957 blev detta socialnämnden.

När barnavårdsnämnd blev obligatorisk 1926 (se 33.6), kunde man tillsätta enstaka tremannanämnd, likt plats ett kombination från barnavårdsnämnd samt fattigvårdsstyrelse.

Den möjligheten fanns tills social centralnämnd infördes 1970. Tremannanämnd omtalas nära Allmänna barnhuset m fl inrättningar inom huvudstaden (Sthlms kommunalkalender 1969 s 323) dock detta är enstaka ytterligare slags nämnd.

Fattigvårdsstyrelsen kallades fattigvårdsnämnd även inom andra städer än huvudstaden, t ex Uppsala samt Norrtälje, dock även inom Estuna (numera Norrtälje) hette detta fattigvårdsnämnd 1919-51 (Arkivregister för Stockholms län).

Från 1957 bytte man överallt namn mot socialnämnd i enlighet med 1956:2 team angående socialhjälp. Fattigvårdsstyrelserna inom Stockholms församlingar bytte namn mot socialhjälpsstyrelser, såsom motsvarade social distriktsnämnd inom andra större städer.

Beteckningen "social" inom stället för fattig ägde använts länge inom storstäderna, där hjälpbehovet plats stort inom kristider.

beneath första världskriget fanns inom Göteborg hjälpbyråer beneath arbetslöshetskommittén samt understödsbyråer för arbetslösa. 1925 inrättade Göteborg enstaka huvud socialbyrå tillsammans stadgar fastställda från stadsfullmäktige för för att strukturera samarbetet mellan välgörande privata stiftelser, Allmänna hjälpföreningen m fl.

Centralbyrån hänvisade hjälpsökande mot den instans vilket man bedömde kunde hjälpa bäst (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 326).

Stockholm ägde 1926-32 femton sociala distriktsbyråer. dem inrättades när rotemansexpeditionerna upphörde 1926 (se 7.3) samt skulle utfärda medellöshetsintyg för fri sjukvård; dem lydde beneath sjukhusavgiftsdelegerade beneath hälsovårdsnämnden.

Från 1933 övertogs uppgifterna från dem nybildade fattigvårdsdistrikten. Socialbyråer fanns beneath Stockholms fattigvårdsnämnd från 1932, samt beteckningen infördes inom samtliga kommuner från 1957. Socialvårdsbyrå kunde äga personlig styrelse liksom t ex inom Danderyds samhälle 1967-70 (Arkivregister för Stockholms län).

Försvaret ägde personlig socialbyrå 1946-61 vilket fortsatte verksamheten efter värnpliktslånenämnd inom varenda län 1940-47 (Krigsarkivets beståndsöversikt 1 s 430, sektion 2 s 586 ff).

4. Försörjningsinrättningar samt arbetshem/arbetshus

På 1700-talet inrättades efter utländsk förebild arbetsplats inom större städer för för att ge praktisk träning samt sysselsättning åt arbetslösa.

På ruralt område fanns knappast arbetslösa, dock enstaka yngling såsom ej ville alternativt ej kunde jobba inom jord- alternativt skogsbruk alternativt någon ytterligare aktivitet på staden kunde skickas mot arbetsplats inom residensstaden. arbetsplats kunde kombineras tillsammans med hospital; Karlskrona ägde hospitals- samt arbetsdirektion 1794-1806.

1813 28/5 utgick en kungligt cirkulär mot landshövdingarna angående för att försöka uppmuntra mot inrättande från arbetsställen, dvs arbetsplats. inom huvudstaden fanns flera arbetsplats. Frivilliga arbetshuset på Söder inom Katarina församling 1773-1844 fortsatte likt Allmänna arbetshuset 1844-60 samt vilket arbetsinrättning mot 1925; från 1926 hette detta vårdhemmet Högalid (Arkivregister för Stockholms län, Stockholms kommunalkalender 1969 s okänt, 213).

På norr fanns också en frivilligt arbetsplats 1797-1880. Uppsala ägde en arbetsplats inom mitten från 1800-talet.

Försörjningsinrättningar fanns anstalter för vård samt inhysande från fattiga. huvudstaden ägde flera försörjningsinrättningar tillsammans olika klientel. Allmänna försörjningsinrättningen för kvinnor inom huvudstaden (=Grubbens) fanns 1860-1926 samt ombildades 1926 mot S:t Eriks vårdinstitution (Arkivregister för Stockholms län).

Göteborg ägde en stort fattigförsörjnings- samt arbetsplats från 1855 (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 268). 1888 stod den ännu större försörjningsinrättning liksom kallades sjuk- samt vårdhemmet Gibraltar färdigt. Den låg beneath fattigvårdsstyrelsen samt ägde på 1930-talet 1.663 platser för sinnessjuka, kroppssjuka, tuberkulossjuka samt enstaka sektion för försörjningshjon.

Försörjningshem inrättades också på landet inom slutet från 1800-talet.

Genom § 33 inom 1918 års fattigvårdslag ålades landsting samt tätort såsom stod utanför landsting, dvs dem större städerna, för att inrätta särskilda arbetshem för inom någon mån arbetsföra personer över 18 år, liksom behövde anstaltsvård dock ej passade på ålderdomshem, försörjningshem alternativt vårdhem.

På arbetshem placerades också försörjningspliktiga, likt i enlighet med § 71 inom fattigvårdslagen förelagts sysselsättning, dvs sådana såsom beneath 1800-talet placerats på arbetsplats (till skillnad från tvångsarbetsanstalter där dömda placerades jfr 2.4).

Det skulle existera skilda arbetshem för män samt kvinnor alternativt åtminstone helt skilda avdelningar.

Arbetshem skulle ledas från enstaka styrelse såsom avgjorde angående intagning, samt detta skulle finnas en reglemente fastställt från Kunglig Maj:t (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 197). 1929 fanns sju arbetshem för män samt fem för kvinnor (Svensk uppslagsbok). Tillsyn utövades från Fattigvårdsinspektören, likt fanns arbetsledare för den byrå nära socialstyrelsen likt handlade fattig- samt barnavårdsärenden.

inom Göteborg användes Gibraltars försörjningsinrättning liksom arbetshem för män från 1919, dock från 1925 kunde staden också placera män på Erikstad inom Dalsland, såsom drevs från Västergötlands, Bohusläns samt Dalslands arbetshemsförbund. Kvinnor från Göteborg placerades på arbetshem inom Herrljunga.

huvudstaden ägde arbetshem för män inom Ösbyholm (nuvarande Norrtälje kommun).

Skara hade den typen av hospital på 1600-talet, vilket framgår av domkapitlets protokoll rörande intagning

KFUK drev arbetshem för kvinnor. Arbetshem kunde också fungera vilket alkoholistanstalt (jfr kap. 38). dem avskaffades genom riksdagsbeslut 1964. Malmö ägde arbetshem mot 1964.

5. Statlig kontroll

Fattigvården fanns ett kommunal angelägenhet, från början baserad på den gamla församlings- samt sockenlojaliteten, då man självklart tog grabb angående "socknens barn" vilket råkat illa ut.

Bränder, sjukdom, dödsfall eller handikapp i familjen kunde snabbt göra situationen akut

Sockenlojaliteten höll emellertid ej inför 1800-talets tillväxt. Arbetskraften blev rörligare samt ju fler vilket levde från lönearbete utanför jordbruket desto större blev riskerna för fattigdom orsakad från arbetslöshet samt ej bara från sjukdom alternativt ålderdom såsom detta tidigare varit.

Statens ingripande inom fattigvården inskränkte sig först mot lagar samt förordningar angående fattigvård. Statens fattigvårdsinspektör nära den från 1912 inrättade Socialstyrelsen tillkom genom 1918 års fattigvårdslag. Titeln ändrades genom 1924 års barnavårdslag mot Statens inspektör för fattig- samt barnavård, såsom ledde fattig- samt barnavårdskonsulenternas sysselsättning.

i enlighet med fattigvårdslagen 1918:422 skulle länsstyrelsen övervaka för att kommunerna skötte fattigvården i enlighet med lagen.

Från fattigdom till välstånd tecknar huvuddragen i Sveriges ekonomiska historia från cirka 1750 fram till i dag

inom den uppgiften skulle länsstyrelsen biträdas från enstaka fattigvårdskonsulent. i enlighet med instruktion 1919:410 skulle fattigvårdskonsulent både biträda länsstyrelsen samt hjälpa kommunerna tillsammans med upplysningar samt råd. Fattigvårdskonsulenten plats alltså ej länsstyrelsetjänsteman utan lydde direkt beneath socialstyrelsen.

När kommunal barnavårdsnämnd blev obligatorisk från 1926 (se 33.6), blev detta inom stället enstaka fattig- samt barnavårdskonsulent. Från början plats detta åtta område (1918:803, 1919:307, 1945:510, 1969:719, 1970:556).

Genom instruktion 1953:550 ändrades titeln mot socialvårdskonsulent.

Socialvårdskonsulent ägde då tillsyn över överföring från barnbidrag (från 1948) samt mödrahjälp (1938-62 jfr 34.2). nära vissa länsstyrelser fanns från 1953 ett särskild socialsektion, dock nära andra fanns inom stället "sociala detaljen" inom allmänna sektionen, senare allmänna enheten.

i enlighet med instruktion 1965:789 skulle socialvårdskonsulent inom sitt område biträda länsstyrelsen nära handläggning från frågor rörande socialhjälp, barnavård samt bidragsförskott, dvs överföring från underhållsbidrag mot ensamstående mödrar, när fäderna ej betalade.

Utredningen SOU 1963:30 eftersträvade enstaka bättre samordning från den statliga tillsynen inom detta sociala området. Från november 1970 startade försöksverksamhet tillsammans integrerade socialkonsulentgrupper, dvs socialvårdskonsulent, barnavårdskonsulent (som plats länsstyrelsetjänsteman) samt nykterhetsvårdskonsulent (som biträdde länsnykterhetsnämnden).

Socialvårdskonsulenten ledde arbetet inom socialkonsulentgruppen. Försöksverksamheten avslutades inom femte månaden i året 1975 samt därefter skulle verksamheten samordnas inom varenda län i enlighet med SFS 1975:81. Från 1981-07-01 inordnades socialkonsulenternas aktivitet inom länsstyrelsens allmänna grupp - inom huvudstaden inom förvaltningsavdelningens socialenhet.

Instruktionerna för barnavårds- samt socialvårdskonsulenterna upphävdes genom SFS 1981:622.

Denna tillväxt är parallell mot förändringen inom kommunerna, där social centralnämnd från 1970 ersatte barnavårds- nykterhets- samt socialnämnd. i enlighet med socialtjänstlagen 1982 kallades denna nämnd bara socialnämnd.

Socialnämnden bör även existera krigshjälpsnämnd, ifall ej särskild sådan nämnd tillsätts; i enlighet med 1964:47 samt 1991:1665 bör inom varenda samhälle finnas ett krigshjälpsnämnd för för att ge hjälp mot dem såsom lidit skada p g a konflikt alternativt krigsfara. inom större kommuner delades socialnämnden inom sociala distriktsnämnder.

inom dem kommuner vilket infört kommundelsnämnder beneath 1990-talet äger socialnämnden upphört; kommundelsnämnd alternativt stadsdelsnämnd besitter motsvarande uppgifter.

6. Utbildning

För den gamla kommunala fattigvården krävdes ingen speciell träning. detta är först när den statliga kontrollen införs liksom träning blir aktuell.

Den första socionomutbildningen inrättades inom huvudstaden 1921 samt utvecklades mot Socialpedagogiska Institutet. kurs inom Göteborg tillkom 1944, inom skogsdunge 1947 samt Umeå 1962. Dessa Socialinstitut ägde kommunal huvudman. 1963 förstatligades socialinstituten samt döptes ifall mot socialhögskolor. Socialhögskola inrättades inom Örebro 1976 samt Östersund 1971.

1/7 1977 blev socialhögskolorna institutioner inom ortens högskola alternativt högskola.

fräsch utbildningsplan infördes liksom profilämnet Socialt jobb, såsom skulle artikel tvärvetenskapligt, åtgärdsinriktat samt forskningsanknutet. Forskarutbildning startade 1979 samt Göteborg fick landets första professur inom socialt sysselsättning. Forskningsprojekt bedrevs tillsammans stöd från Delegationen för social undersökning.

Liknande forskningsorganisation inrättades inom huvudstaden, skogsdunge samt Umeå.

Editering för HTML: Ralph Haglund, juni 2005