Nja 2013 s 524 vem har bevisbördan

1.

Målet gäller mål angående en enskilt krav ifall förbättrad riktig mot enstaka personbil, vilket förts inom samband tillsammans åtal till förbrytelse. ©talet ogillades, dock tillsammans med tillämpning från andra bevisregler inom tvistemålsdelen förklarade hovrätten målsäganden äga förbättrad riktig än den tilltalade mot bilen.

2.

Fråga existerar ifall särskilda civilrättsliga regler ifall bevisbörda samt beviskrav bör tillämpas då en enskilt krav handläggs tillsammans tillsammans med åtalet inom en brottmål samt identisk omständigheter åberopas inom målets båda delar.

Även ämnen angående bevisbörda samt beviskrav nära påstående ifall underskriftsförfalskning aktualiseras.

9.

Talan mot den misstänkte alternativt ytterligare ifall enskilt krav inom anledning från förbrytelse får föras inom samband tillsammans åtal på grund av brottet.

ifall anspråket ej tas upp inom samband tillsammans med åtal, bör mål föras inom den på grund av civilrätt stadgade ordningen. (Se 22 kap. 1 § RB.)

10.

När enstaka mål ifall enskilt krav handläggs inom samband tillsammans med ansvarsfrågan tillämpas inom princip straffprocessuella regler. Dock gäller, nära sidan från vad såsom följer från 22 kap.

4 § samt 6 § andra stycket RB, för att vissa primär bestämmelser rörande tvistemålsprocessen ändå bör tillämpas (se NJA II 1943 s. 289 f.).

11.

Om detta inom brottmål förs mål angående enskilt krav, bör rättens kritisk inom ansvarsfrågan artikel bindande nära prövningen från detta enskilda anspråket (se 29 kap. 6 § tredjeplats stycket RB).

12.

Vid tillkomsten från rättegångsbalken förordade processkommissionen inom sitt betänkande för att detta skulle införas ett bestämmelse ifall för att ett fällande brottmålsdom skulle äga bindande verkan inom dem fall avgörandet inom civilrätt berodde vid om den brottsliga gärningen förövats (se SOU 1926:33 s.

147 ff.). enstaka sådan bestämmelse föreslogs dock ej från processlagberedningen, likt inom stället ansåg för att enstaka brottmålsdoms verkan, nära såväl friande likt fällande dom, ständigt skulle bedömas i enlighet med reglerna angående fri bevisprövning inom 35 kap. 1 § RB. i enlighet med beredningen innebar dock detta för att man inom regel fick identisk effekt såsom ifall man tillerkände brottmålsdomen bindande verkan.

(Se NJA II 1943 s. 396 samt 445.)

13.

Som redan nämnts följer emellertid från den särskilda omröstningsregeln för att en kritisk inom ansvarsfrågan blir bindande nära prövningen från detta enskilda anspråket då dem båda frågorna blir bestämt samtidigt inom identisk rättegång (29 kap. 6 § tredjeplats meningen RB). Processlagberedningen menade för att detta torde följa redan från dem bestämmelser liksom numera återfinns inom 29 kap.

4 § samt 16 kap. 2 § tredjeplats stycket RB, dock motiverade bestämmelsen tillsammans med för att enstaka dom inom ansvarsfrågan ej existerar rättskraftigt bindande inom en senare syfte angående enskilt krav (se NJA II 1943 s. 390). Därefter besitter HD inom rättsfallet NJA 1996 s.

724 slagit fast för att brottmålsdomen endast blir en bevisfaktum inom ramen till den fria bevisprövningen då detta enskilda anspråket prövas inom en senare kontext.

14.

Av förarbetena mot rättegångsbalken framgår för att omröstningsregeln gäller endast inom den mån utgången inom ansvarsfrågan existerar från innebörd på grund av bedömande från detta enskilda anspråket (se NJA II 1943 s.

390). då skadeståndsskyldigheten helt alternativt delvis existerar knut mot andra uppgifter än en brottsligt förfarande kunna detta enskilda anspråket anlända för att bifallas trots för att den tilltalade frikänns. kritisk blir därmed vilka omständigheter likt äger åberopats inom ansvarsdelen respektive skadeståndsdelen. en modell vid då en skadeståndsyrkande får bifallas trots för att ansvarstalan ogillas existerar då den tilltalade existerar åtalad till en förbrytelse vilket kräver uppsåt medan skadeståndstalan grundas vid för att han alternativt denna varit oaktsam (jfr 22 kap.

7 § RB). detta är kapabel även artikel således för att rätten inom ansvarsdelen ej går in vid skuldfrågan eftersom åtalet bör ogillas vid bas från preskription. (Se Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 86, april 2019, s. 29:27.)

15.

I brottmål existerar detta, inom princip utan undantag, åklagaren såsom bör presentera ett analys vilket visar för att detta existerar ställt utom rimligt tvivel för att den tilltalade besitter gjort sig ansvarig mot den gärning likt ligger mot bas till åtalet (om bevisbördan inom brottmål, titta närmare Christian Diesen, Bevisprövning inom brottmål, 2 uppl.

2015, s. 122 ff.).

16.

Det höga beviskravet inom brottmål äger sitt ursprung inom den oskuldspre-sumtion såsom gäller inom straffprocessen samt likt ingår vilket en moment inom bestämmelserna ifall ett rättvis rättegång inom produkt 6 inom Europakonventionen (jfr 2 kap. 11 § andra stycket RF.).

Ytterst motiveras detta beviskrav tillsammans straffrättens både ingripande samt klandrande karaktär. (Se bl.a. ‚Målsägandens ålder‚ NJA 2019 s. 347 p. 15–18.)

17.

Utgångspunkten inom dispositiva civilrätt får inom stället anses artikel för att den såsom besitter bevisbördan besitter för att ‚visa‚ alternativt ‚styrka‚ för att enstaka viss omständighet föreligger (se NJA 2013 s.

524 p. 21 tillsammans med var gjorda hänvisningar). detta finns inom civilrätt olika principer till bevisbördans placering, t.ex. för att bevisbördan bör placeras vid den part vilket lättast kunna säkra bevisning alternativt därför för att dem materiella reglerna får genomslag inom samhället (se t.ex. Heuman, Bevisbörda samt beviskrav inom civilrätt, 2005, s.

41 ff. samt Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, 7 uppl., 2009, s. 94 ff.)

18.

Kumulation medför ständigt en visst förhöjt beviskrav till målsäganden avseende dem omständigheter likt åberopas inom målets båda delar jämfört tillsammans med ifall mål ifall enskilt krav förts inom enstaka civilprocess (jfr t.ex. NJA 1966 s. 70). Samtidigt innebär den gemensamma handläggningen flera fördelar till målsäganden, bl.a.

den hjälp liksom åklagaren bistår tillsammans med utan kostnadsrisk till målsäganden.

19.

I förarbetena mot rättegångsbalken ges ej något svar vid frågan vilket liksom bör gälla inom dem fall detta inom en kumulerat uppgift finns särskilda civilrättsliga bevisregler beträffande dem omständigheter liksom även görs gällande inom ansvarsdelen (se NJA II 1943 s.

390). detta finns ej heller klar vägledning inom praxis (jfr dock NJA 1962 s. 469 samt NJA 1966 s. 70). Frågan äger uppmärksammats inom den juridiska litteraturen (se bl.a. Robert Boman, Kumulation från ansvarstalan samt mål angående enskilt krav, inom SvJT 1967, s. 81, Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 8 uppl. 2018, s.

138, Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 86, april 2019, s. 29:27 samt Roberth Nordh, Bevisbörda samt beviskrav nära kumulation från åtal samt enskilt krav, inom Festskrift mot Per Henrik Lindblom, 2004, s. 539–573).

20.

Ett argument på grund av för att identisk regler bör gälla inom målets båda delar även då detta finns särskilda civilrättsliga bevisregler existerar för att en avsikt tillsammans den gemensamma handläggningen existerar för att motarbeta motstridiga avgöranden.

kanske besitter detta även varit lagstiftarens intention för att genom den särskilda omröstningsregeln inom 29 kap. 6 § tredjeplats meningen RB producera identisk konsekvens liksom angående brottmålsdomen skulle ett fåtal rättskraft inom en senare kontext avseende detta enskilda anspråket. (Se NJA II 1943 s. 289 samt 390.)

21.

Som redan konstaterats äger dock bevisreglerna inom brottmål respektive civilrätt olika ursprung samt syften.

Vidare står detta uppenbart för att brottmålsdomens innebörd nära ett senare prövning från en enskilt krav vid bas från alternativt inom anledning från identisk förbrytelse bör artikel begränsad mot bevisverkan. Man förmå fråga sig varför ej identisk bör gälla angående ansvarstalan samt mål ifall enskilt krav prövas inom enstaka samt identisk rättegång.

inom annat fall skulle utgången inom tvistemålsdelen behärska påverkas från angående handläggningen existerar gemensam tillsammans med brottmålet alternativt ej, vilket existerar enstaka fråga såsom målsäganden ej förfogar ovan (jfr 22 kap. 3 § RB). detta skulle inom således fall även behärska erhålla innebörd till utgången om endast detta enskilda anspråket överklagas alternativt ifall domen överklagas även inom ansvarsdelen.

tillsammans enstaka sådan ordning skulle högre instans anlända för att testa syfte tillsammans med andra bevisregler än dem liksom underinstansen tillämpat, vilket även väcker betänkligheter inom förhållande mot instansordningens princip.

22.

Med hänsyn mot detta anförda bör utgången inom ansvarsfrågan sakna innebörd till bedömande från detta enskilda anspråket inom kumulerade uppgift angående identisk omständigheter åberopas inom målets båda delar samt detta finns särskilda civilrättsliga bevisregler.

Omröstningsregeln inom 29 kap. 6 § tredjeplats meningen RB existerar inom sådana fall ej tillämplig.

23.

När detta gäller ett svarande liksom påstås existera gäldenär samt vilket fullfölja invändning angående för att hans alternativt hennes namnteckning vid enstaka låneförbindelse alternativt motsvarande existerar förfalskad, anses enstaka allmän bevisregel artikel för att den vilket åberopar sig vid skuldebrevet inom princip äger bevisbördan till för att underskriften existerar sann eller genuin.

(Se t.ex. Henrik Hessler, Obehöriga förfaranden tillsammans värdepapper, 2 uppl. 1981, s. 41 samt Stefan Lindskog, ersättning, 2014, s. 810.) inom rättsfallet NJA 1976 s. 667 lade HD beviskravet vid övervägande sannolikt, en lägre ställt beviskrav än vad liksom inom allmänhet gäller inom civilrätt.

24.

HD äger inom flera avgöranden dock placerat bevisbördan vid den part vilket invänder för att underskriften existerar förfalskad (se NJA 1992 s.

263, NJA 2008 s. 890, NJA 2009 s. 244 samt NJA 2017 s. 1105). detta ställningstagandet äger inom samtliga fall grundats vid särpräglade förhållanden. Rättsfallet NJA 1992 s. 263, liksom rörde kontokortsnotor, samt rättsfallet NJA 2017 s. 1105 ifall elektroniska låneförbindelser, ägde karaktär från masshantering.

Utgången inom rättsfallet NJA 2008 s. 890 angående delgivningskvitton påverkades från uttalanden inom förarbeten samt rättsfallet NJA 2009 s. 244 angående registrering angående ägarbyte inom bilregistret förhöll sig mot innebörden från bestämmelser inom team.

25.

När detta gäller avtal besitter den liksom påstår sig stå inom en avtalsrättsligt förhållande tillsammans med någon ytterligare vilket huvudregel för att bevisa för att detta förhåller sig således (se t.ex.

Heuman, Bevisbörda samt beviskrav inom civilrätt, 2005, s. 225). vilket en utflöde ifrån denna huvudregel bör även inom fråga angående skriftliga avtal bevisbördan, nära invändning ifall underskriftsförfalskning, inom princip läggas vid den likt påstår för att handlingen existerar autentisk. Beviskravet bör existera detta såsom framgår från rättsfallet NJA 1976 s.

667, dvs. övervägande sannolikt.

26.

Som ovan nämnts kunna detta nära placeringen från bevisbördan äga innebörd vilken chans enstaka part besitter för att säkra bevisning (se t.ex. NJA 2005 s. 205). Bevissvårigheter kunna även existera en skäl på grund av för att lindra detta beviskrav vilket riktas mot ett part (se t.ex.

NJA 2017 s. 362). Vidare förmå detta nära bevisvärderingen beaktas angående ett parts bevissäkringsmöjligheter besitter försvårats genom motpartens handlande (se Lars Heuman, Bevisbörda samt beviskrav inom civilrätt, 2005, s.

202 f.).

27.

R.F. besitter gjort gällande för att han besitter riktig mot bilen i enlighet med ett överenskommelse ifall pant mellan parterna. C.J. äger hävdat för att hans underskrift vid detta från R.F. åberopade pantavtalet existerar förfalskad.

28.

C.J. äger åberopat en sakkunnigutlåtande ifrån Nationellt forensiskt centrum var hans underskrift vid pantavtalet äger jämförts tillsammans med andra handlingar såsom denne undertecknat nära tidigare tillfällen. Den omständigheten för att C.J. ej velat medverka mot ett handstilsanalys utifrån en alternativt sätt för att notera sin namnteckning bör ej erhålla någon innebörd varken på grund av bevisbördans placering alternativt beviskravet.

R.F. äger alltså för att utföra övervägande sannolikt för att C.J. undertecknat detta omtvistade pantavtalet.

29.

R.F. besitter åberopat sina egna data mot stöd till för att underskriften vid detta skriftliga pantavtalet existerar C.J:s samt till för att inom övrigt styrka sin korrekt mot bilen. Därutöver besitter R.F.

hänvisat mot dels den frikännande brottmålsdomen, dels omständigheterna för att han ägde bilen inom sin ägande samt för att motparten ej velat medverka mot ytterligare handstilsanalys.

30.

R.F:s data framstår ej såsom mer trovärdiga än dem data liksom motparten besitter lämnat. ej heller inom förening tillsammans dem omständigheter likt R.F.

äger hänvisat mot äger denne gjort detta övervägande sannolikt för att underskriften vid pantavtalet existerar C.J:s. han äger ej heller inom övrigt styrkt sin riktig mot bilen.

1.

Målet gäller hur ett mål ifall förbättrad riktig, vilket förts inom samband tillsammans åtal till förbrytelse, bör bedömas då åtalet äger ogillats.

2.

Åklagaren väckte åtal mot R.F.

till urkundsförfalskning samt grov stöld. inom åtalet gjordes gällande för att R.F. obehörigen ägde skrivit beneath en pantavtal samt ett registrering ifall ägarbyte tillsammans C.J:s namn samt för att han därefter olovligen samt tillsammans tillägnelseuppsåt ägde tagit den automobil liksom pantavtalet samt registrering avsåg.

3.

C.J. yrkade för att tingsrätten skulle förklara för att denne ägde förbättrad riktig mot bilen än R.F.

4.

Tingsrätten dömde R.F. i enlighet med åtalet. Rätten avgjorde för att beslagen skulle bestå mot dess domen fått laga kraft samt för att bilen därefter skulle lämnas ut mot C.J.

utan lösen.

5.

Hovrätten äger funnit för att detta ej existerar ställt utom rimligt tvivel för att dem omstridda namnteckningarna existerar förfalskade samt därmed ej heller bevisat för att R.F. olovligen samt tillsammans tillägnelseuppsåt tagit bilen.

6.

När detta gäller C.J:s yrkande ifall förbättrad riktig besitter hovrätten kommit fram mot för att civilrättsliga bevisbörderegler bör tillämpas samt för att R.F.

därför måste utföra detta övervägande sannolikt för att namnteckningen vid pantavtalet existerar autentisk, varvid hovrätten besitter hänvisat mot rättsfallet NJA 1976 s. 667. Hovrätten äger gjort bedömningen för att R.F. ej besitter uppfyllt denna bevisbörda samt förklarat för att C.J. äger förbättrad korrekt mot bilen.

7.

R.F.

äger överklagat hovrättens dom samt gjort gällande för att han samt C.J. äger ingått en pantavtal samt för att detta skriftliga papper vilket denne åberopat angående detta, mot bakgrund från hovrättens kritisk inom brottmålsdelen, bör anses existera sann eller genuin. C.J. besitter därför ej förbättrad riktig mot bilen.

8.

C.J. äger å sin blad, inom linje tillsammans med åklagarens gärningspåstående, gjort gällande för att underskrifterna vid pantavtalet samt registrering angående ägarbyte existerar förfalskade samt för att R.F.

besitter startat motorn samt olovligen kört iväg tillsammans med bilen inom samband tillsammans för att han skulle köpa den.

9.

En mål angående enskilt krav inom anledning från förbrytelse är kapabel föras inom samband tillsammans åtal till brottet (jfr 22 kap.

RB) alternativt såsom enstaka fristående mål. då mål förs inom samband tillsammans åtal på grund av brottet förmå detta förhållandet för att överklagande sker endast inom fråga ifall detta enskilda anspråket, alternativt för att prövningstillstånd meddelas endast inom den delen, medföra för att brottmålet samt detta enskilda anspråket åter skiljs ifrån varandra.

10.

En utgångspunkt nära bedömningen från en enskilt krav likt mot någon sektion grundar sig vid brottsligt handlande existerar för att verkan från enstaka eventuell brottmålsdom bör bedömas i enlighet med reglerna angående fri bevisprövning (jfr NJA II 1943 s. 445). enstaka brottmålsdom äger alltså endast bevisverkan nära enstaka efterföljande prövning från en enskilt krav.

11.

När mål ifall en enskilt krav förs inom en brottmål följer detta från regeln inom 29 kap. 6 § tredjeplats meningen RB för att rättens kritisk inom ansvarsfrågan existerar bindande nära prövningen från detta enskilda anspråket.

12.

Redan från bestämmelsens utformning måste anses framgå för att avgörandet inom ansvarsfrågan existerar bindande endast inom den utsträckning såsom rättens beslut rör problem att diskutera liksom existerar kritisk även på grund av prövningen från detta enskilda anspråket.

inom förarbetena uttrycks detta vid därför sätt för att bestämmelsen gäller endast inom den utsträckning avgörandet inom ansvarsfrågan existerar från innebörd till bedömningen från detta enskilda anspråket (se NJA II 1943 s. 390).

13.

För för att rättens kritisk inom ansvarsfrågan vid detta sätt bör existera bindande nära prövningen från detta enskilda anspråket måste alltså identisk omständigheter artikel från innebörd till såväl ansvarsfrågan vilket detta enskilda anspråket.

Inget hindrar t.ex. för att domstolen kommer fram mot för att den tilltalade ej agerat tillsammans med uppsåt samt därför ej kunna fällas mot ansvar på grund av förbrytelse, dock samtidigt bifaller mål angående enskilt krav tillsammans hänvisning mot för att den tilltalade varit oaktsam. ej heller finns något hinder mot för att åtalet ogillas vid bas från preskription samtidigt likt ett mål ifall skadestånd inom anledning från brottet vinner bifall.

14.

Det brukar vidare sägas för att enstaka förutsättning på grund av för att rätten bör artikel bunden från avgörandet inom ansvarsfrågan existerar för att identisk regler angående bevisbörda samt beviskrav gäller inom målets båda delar (se t.ex.

Robert Boman, Kumulation från ansvarstalan samt mål angående enskilt krav, inom SvJT 1967, s. 83, Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 6 uppl. 1994, s. 96 not 54 samt Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 86, april 2019, s. 29:27).

15.

Det förhållandet för att en enskilt krav kumuleras tillsammans en brottmål är kapabel ej anses innebära för att bevisreglerna såvitt avser detta enskilda anspråket blir andra än vilket såsom annars gäller (jfr t.ex.

Edvard Nilssons särskilda yttrande inom SOU 1992:84, s. 291 ff.). enstaka sådan ordning skulle leda mot för att dem tillämpliga bevisreglerna blir beroende från hur detta enskilda anspråket handläggs (jfr p. 9) samt ytterst mot för att bevisreglerna skulle behärska komma för att variera mellan instanserna (jfr p. 19–21).

16.

Mot denna bakgrund är kapabel ett frikännande dom inom ansvarsdelen, likt beror vid för att beviskravet ej anses artikel uppfyllt, ej existera bindande nära prövningen från detta enskilda anspråket. inom den delen gäller regelmässigt en lägre beviskrav än inom brottmålsdelen, vilket betyder för att avgörandet inom brottmålsdelen ej kunna läggas mot bas på grund av några slutsatser angående hur detta enskilda anspråket bör bedömas.

17.

Det idag sagda hindrar ej för att enstaka mål ifall enskilt krav inom anledning från förbrytelse kunna existera utformad vid således sätt för att den måste anses bygga vid för att domstolen kommer fram mot för att förbrytelse besitter begåtts. inom sammanhanget finns även anledning för att erinra ifall för att den s.k.

oskuldspresumtionen förmå äga innebörd till vilket likt förmå läggas mot bas till för att bifalla enstaka mål angående enskilt krav inom anledning från förbrytelse inom fall var åtalet ogillas. inom dem flesta fall besitter emellertid presumtionen främst innebörd på grund av hur domskälen inom en sådant fall är kapabel utformas.

18.

När ett brottmålsdom existerar fällande uppkommer däremot bundenhet i enlighet med 29 kap.

6 § tredjeplats meningen RB trots för att beviskraven existerar olika. ifall rätten finner för att ett viss omständighet existerar ställd utom rimligt tvivel inom ansvarsdelen innebär detta för att även detta beviskrav såsom gäller nära prövning från detta enskilda anspråket existerar uppfyllt.

19.

Det vilket för tillfället sagts besitter tagit sikte vid situationen då enstaka domstol inom identisk syfte besitter för att ta ställning mot såväl en åtal liksom en enskilt krav (jfr situationen såsom den plats inom hovrätten).

liksom framgått från detta föregående (jfr p. 7) äger målet emellertid överklagats mot HD endast inom fråga angående detta enskilda anspråket.

20.

Enligt rättsfallet ‚071-numren‚ NJA 1996 s. 724 gäller för att bestämmelsen inom 29 kap. 6 § tredjeplats meningen RB ej existerar tillämplig inom hovrätten då brottmålet samt detta enskilda anspråket skiljs åt genom för att överklagande sker endast inom fråga ifall detta enskilda anspråket alternativt genom för att prövningstillstånd meddelas endast inom den delen.

Någon anledning för att titta annorlunda vid motsvarande situation inom HD finns ej.

21.

Prövningen från detta enskilda anspråket inom HD bör alltså redan vid bas härav ske utan förutfattade meningar, varvid hovrättens dom inom ansvarsdelen förmå tillmätas bevisverkan inom ramen till den fria bevisprövningen.

22.

Den såsom hävdar för att enstaka riktig besitter förvärvats genom en avtal besitter likt utgångspunkt bevisbördan på grund av för att avtalet ingåtts.

Beviskravet existerar inom denna situation detta såsom normalt gäller inom civilrätt, dvs. detta bör artikel styrkt, alternativt demonstrerat, för att avtalet ingåtts (se ‚Den skadade dörren‚ NJA 2013 s. 524 p. 21).

23.

En skriftlig samt underskriven papper kunna inom detta sammanhanget utgöra en starkt bevis. Vilket bevisvärde ett sådan papper besitter beror emellertid vid omständigheterna.

24.

R.F. äger mot stöd på grund av sitt påstående angående riktig mot bilen åberopat för att denne ingått en pantavtal tillsammans C.J.

25.

C.J. äger förnekat för att denne skrivit beneath pantavtalet. Hans påstående supportas från enstaka namnteckningsanalys ifrån Nationellt forensiskt centrum vars utfall talar till (Grad -2) för att den omstridda namnteckningen ej existerar utförd från C.J.

detta åberopade dokumentet ger därför inom sig ej något egentligt stöd på grund av för att R.F. samt C.J. besitter ingått en pantavtal. detta gäller även tillsammans beaktande från för att C.J. äger motsatt sig för att medverka mot ytterligare namnteckningsanalys.

26.

R.F:s allegori ifall händelseförloppet avviker inom på grund av målet centrala delar påtagligt ifrån den historia liksom C.J. äger lämnat samt tillåter ej någon bestämd slutsats angående vilket vilket hänt.

27.

Sammantaget äger R.F. ej genom den åberopade bevisningen demonstrerat för att han vid bas från pantavtalet äger riktig mot bilen.