Skillnader mellan grekisk och nordisk mytologi

Grekisk mytologi existerar enstaka katalog mytologiska berättelser vilket innefattar såväl svarssägner samt skapelseberättelse, mytologiska beskrivningar från äldre historiska händelser såsom rent sagostoff. såsom oss känner den idag, nedtecknades den grekiska mytologin ursprunglig från Hesiodos (i Theogonin^[1], 700 f.Kr.) samt berättelser ur myten - ofta sådana vilket ej alls nämns från Hesiodos - användes från en stort antal författare beneath dem nästa århundradena.

Inledning

[redigera | redigera wikitext]

Myternas ursprung fanns redan vid Hesiodos period tappat bort eller missat inom en dunkelt förflutet. Dess mångfacetterade planet samt gestalterna inom den är kapabel sägas återspegla dels detta faktum för att den grekiska tro saknade sådant liksom heliga skrifter (i modern mening) samt trosartiklar, dock även graden från litterär bearbetning samt en heterogent geografiskt enhet såsom gränsade mot flera andra kulturer.

detta finns enstaka fara för att samlade framställningar från den grekiska mytologin kommer för att omfatta flera berättelser samt versioner vilket utformats från berömda författare inom klassisk period (5-400-t.

ex

f.Kr.) alternativt senare, dock liksom inte någonsin egentligen fanns vilket myter inom religiös fras. Berättelsen angående Antigone samt hennes trotsande från övermakten byggde mot modell vid antydningar inom dem gamla sagorna dock den tillspetsade utformningen inom Sofokles skådespel existerar rimligen skapad från Sofokles egen.

Den grekiska tro saknade förkunnare samt profeter.

Istället plats detta diktare samt orakel liksom återgav detaljerna inom den mytologiska världen samt deras konsekvenser på grund av människorna. detta existerar alltså troligen ej således för att den grekiska mytologin entydigt återspeglar en religiöst struktur såsom existerat nära någon bestämd tidpunkt. eftersom våra kunskaper ifall grekisk kult existerar ofullständiga, inom synnerhet på grund av äldre tidsperiod, existerar detta även osäkert inom vilken mån myterna någonsin besitter varit nära knutna mot kulten samt förklarat särskilda kultiska bruk.

Uppkomst samt influenser

[redigera | redigera wikitext]

I mötet tillsammans med andra kulturer upptogs främmande gudar vilka sammansmälte mot olika, mer alternativt mindre koherenta, gudomliga gestalter vid dem grekiska öarna samt inom dem grekiska stadsstaterna. då berättelserna senare nedtecknades antog dem enstaka form eller gestalt likt återspeglade mellanliggande historiska skeenden samt kulturella skillnader mellan olika delar från den grekiska världen.

Dessutom utgjorde mytologin redan tidigt inom antikens Grekland källmaterial på grund av teaterpjäs samt kultur, samt dess innebörd likt enstaka förteckning allegorier existerar alltså ungefär lika äldre likt mytologin vilket oss känner den idag.

En påfallande lucka inom den klassiska grekiska mytologin, jämfört tillsammans flera andra, existerar för att den ej tycks äga haft någon väl etablerad tradition angående tillhörande mänskligheten uppkomst.

Kr

Berättelser angående kosmiska katastrofer var människornas planet ödeläggs, samt ifall världens slutliga undergång, lyser även inom stort sett tillsammans med sin frånvaro (visserligen fanns enstaka flodvågsmyt angående Deukalion, dock den tycks äga spelat enstaka underordnad roll samt omnämns sällan; den existerar även uselt integrerad^[2] tillsammans med dem andra myterna angående världens ursprung, likt annars ger ett sammanhållen samt logisk bild).

Relativt ett fåtal vetenskapsman besitter uppmärksammat denna frånvaro från berättelser från en stöt liksom brukar finnas inom dem flesta religioner. Den engelske religions- samt filosofihistorikern G.S. Kirk föreslog 1974^[3] för att orsaken, då man ser för att grekerna - både beneath mykensk tidsperiod samt senare - annars ivrigt lånade ifrån kulturerna inom Västasien samt Egypten, kunna artikel för att dem redan beneath mykensk tidsperiod kände ett kraftfull motvilja mot den polarisering vilket dem orientaliska kosmiska myterna förutsatte: människorna ses var såsom gudarnas slavar, vilket oändligt underlägsna dem odödliga samt bundna mot deras nycker, liksom ej får ifrågasättas.

inom dem babyloniska skapelsemyterna, liksom inom den bibliska, existerar människan gudomens tjänare samt är kapabel straffas hårt samt utan pardon ifall denna agerar vid personlig grabb. Någon moralisk bedömning mot gudarna existerar ej möjlig, även ifall vissa texter inom Gamla Testamentet längre fram försiktigt kunde ställa frågan angående Guds motiv.

inom den grekiska mytologin framhävas människans litenhet dock även hennes höghet samt förmåga för att fatta egna beslut. Gudarna är kapabel utföra svåra misstag, mot modell Zeus kärleksaffärer samt deras oväntade följder.

Den romerska mytologin är t

Att grekerna ej verkar äga brytt sig ifall för att äga enstaka välkänd legende ifall människans uppkomst, ifall den inledande kvinnans skapande - Hesiodos behandlar denna episod vilket enstaka folksaga snarare än ett legende - alternativt ifall hur människorna lärde sig kultivera jorden m.m. ger enstaka antydan ifall för att mytologin redan vid 6-700-talen samt tidigare inom viss fras ägde frikopplats ifrån tro.

dem grekiska myterna redogör ovan skalle taget sällan något mera bestämt ifall varför saker ser ut likt dem fullfölja, varför ett viss fest firas, varför man små frukter från växter enstaka viss klädsel etc., vilket brukar artikel ett betydelsefull övning till legender inom andra kulturer. Detta besitter ofta setts likt en formulering till grekernas medfödda strävan mot klarhet, dock Kirk tolkar detta istället vilket enstaka resultat från för att myterna befann sig inom enstaka process från "avmytologisering" redan långt före Homeros samt Hesiodos, likt existerar våra inledande skrivna källor mot den grekiska tro samt litteraturen, bortsett ifrån dem koncis notiserna vid dem mykenska lertavlorna liksom egentligen bara ger några gudanamn.

Denna avmytologisering ägde ej inom sig behövt leda mot filosofiskt tänkande, även ifall den är kapabel äga bidragit mot för att bereda vägen på grund av för att förklara världen utan hjälp från gudarna.

Sagor samt antropomorfa gudar

[redigera | redigera wikitext]

Den vildvuxna flora från legender tillsammans med nära anknytning mot kulten samt vardagen liksom man finner hos flera skriftlösa människor dock även inom Babylonien ägde hos grekerna förvandlats mot en välorganiserat struktur från sagor, tillsammans tydliga genealogier, samt tillspetsade berättelser var gudar samt människor rör sig inom identisk planet dock utan nära anknytning mot religionens yttre sidor.

tillsammans detta perspektiv blir detta ofta enstaka intressant fråga hur enstaka viss legende såg ut beneath bronsåldern, eftersom oss vet för att mykenarna kände mot flera från dem gudar likt dem klassiska grekerna dyrkade, samt mykenarnas samt andra tidiga helleners legender förmå förmodas äga varit mindre litterärt överarbetade. Dessa problem att diskutera kunna ofta bara besvaras omväg, dock Kirk uttrycker likt sin övertygelse för att dem grekiska myterna "were not always like that; they were not always so bland, so devoid of real unexpectedness.

They cannot always have lacked that crude power and ecstatic dislocation of everyday life that may be an essential element in the formation of a truly creative culture."^[4]

Jämfört tillsammans mot modell kristendomen saknar dem grekiska berättelserna polariseringen mellan gott samt ont: Gudarna såväl likt hjältarna uppvisar flera mänskliga drag samt visar både goda samt dåliga sidor.

detta finns undersökning vilket demonstrerat för att den tidiga kristendomen upptog element ifrån den grekiska kulten, dock den grekiska mytologin, dess senare romerska derivat samt deras "beläten" fanns inom princip detta vilket kristendomen inom inledande grabb vände sig emot.

Tolkning från mytologin

[redigera | redigera wikitext]

Uttolkningen samt omtolkningarna från den grekiska mytologin existerar betydligt äldre än mytologin inom dess idag vanliga struktur.

Redan grekerna själva fann dessa legender anstötliga samt på grund av disparata till för att behärska tas vid allvar. Deras försök för att systematisera myterna gjorde för att dem relativiserades redan beneath antiken - dem tolkades likt allegorier på grund av naturfenomen samt äldre historiska skeenden.

Dessa myter formades genom muntlig tradition och senare nedtecknades de i verk som den Poetiska Eddan och Snorres Edda under 1200-talet

mot modell eftersträvade Platon ett abstrahering från tron, i enlighet med honom plats berättelsen angående Orfeus en formulering på grund av själens evigt liv, samt Aristoteles uppfattade berättelserna ifall kentaurerna vilket enstaka omskrivning från dem beridna jägare inom Thessalien såsom befriade landskap ifrån vilda tjurar.

Därefter besitter kristna uttolkare betraktat berättelserna likt okristen förvrängningar från den kristna läran. tillsammans nyplatonismen likt teoretiskt ramverk äger antikens sagor samt dess gestalter kunnat ses liksom allegorier på grund av detta kristna budskapet samt likt sådana kunnat tjäna sedelärande syften. Den grekiska mytologin utgjorde ett självklar kulturell referensram inom den kristna världen fram mot den således kallade "mörka tiden" då detta klassiska bildningsidealet föll inom glömska.

Grekisk mytologi är en samling mytologiska berättelser som innefattar såväl svarssägner och skapelseberättelse, mytologiska beskrivningar av äldre historiska händelser som rent sagostoff

Renässansen

[redigera | redigera wikitext]

Under renässansen, då ju antiken blev objekt på grund av pånyttfött nyfikenhet, tilläts antikens sagor för att samexistera tillsammans kristendomens budskap inom kultur samt poesi. successiv kom även dem kristna gestalterna för att iklädas ett antik klädsel mot den grad för att förkunskap stundtals blev enstaka förutsättning till för att skilja vid kristet samt förkristet.

mot modell sågs Botticellis konstverk Venus födelse liksom enstaka symbol på grund av himmelsk älskade samt Boccaccio såg inom berättelsen angående Adonis ett icke-religiös symbol ovan årstidernas växlingar, vilken han använde inom sin kärlekspoesi.

Efter upplysningstiden äger olika skolor försökt kontextualisera myterna vid en mer neutralt sätt efter mer systematiska metoder genom för att analysera språkliga, rituella samt historiska samband.

Till modell Friedrich högsta Müller, Wilhelm Grimm samt C.G. Jung äger vid fanns sitt sätt utifrån enstaka romantisk show angående bakomliggande oförändrade storheter, sålunda kallade mytologem gemensamma på grund av samtliga trossystem, försökt "avkläda" dem mytologiska berättelserna samt gestalterna deras "språkliga dräkt" till för att behärska förklara dessa bakomliggande storheter.

mot modell Jung såg inom dem grekiska myterna medvetandets projiceringar från psykets inre teaterpjäs vid mot modell naturfenomen. i enlighet med honom existerar alltså den grekiska mytologin den utvecklade grekiska kulturens litterära omtolkningar från tidigare epokers fantasifulla förklaringar vid mot modell naturfenomen.

Modern religionsforskning

[redigera | redigera wikitext]

Antropologer brukar istället uppfatta myterna likt enstaka sorts teoretisk överbyggnad mot riten samt försöker förklara dem vilket produkten från enstaka historisk process var dem mytiska gestalterna ses likt dynamiska avtryck från den kult liksom varit verksam inom olika kulturer.

Antropologin beskriver sålunda mot modell Afrodite såsom produkten från ett sammansmältning från kärleksgudinnor ifrån flera kulturer.

Panteon

[redigera | redigera wikitext]

De viktigaste gudarna

[redigera | redigera wikitext]

Bland dem talrika grekiska gudarna utkristalliserar sig ett krets från 12 högsta gudar boende vid Olympen (här i enlighet med Platons dialog Faidros):

• Zeus – Gudarnas Konung samt himlens gud.
• Poseidon – Havets gud, jordskakaren, stormbringaren, hästarnas fader.
• Hestia – Härdens gudinna.
• Hera – Äktenskapens samt familjens gudinna samt Zeus hustru.
• Hefaistos – Eldens samt smideskonstens gud.
• Athena – vishetens samt krigskonstens gudinna, även civilisationens samt dem kvinnliga hantverkets gudinna.
• Apollon – solens, instrumentens, sanningens, spådomens samt läkekonstens gud.
• Artemis – jaktens, månens samt jungfrurnas gudinna.
• Ares – Krigets (och stridsraseriets) gud.
• Afrodite – Kärlekens samt skönhetens gudinna.
• Hermes – tjuvarnas, vägarnas, lantmätarnas, herdarnas, köpmännens samt resenärernas gud, samt olympiernas budbärare.
• Demeter – växtlighetens samt skördens gudinna.

Listan ifrån Faidros existerar ej den enda listan ovan dem tolv olympierna, samt listorna ovan tolvgudakretsen är kapabel variera något sinsemellan.

till stor del ett arv från grekisk mytologi

inom sena listor förekommer Dionysos, även kallad Bákkhos, vilken troligen lånades in ifrån den trakiska tro. Ofta inom dessa andra listor, uttränger Dionysos någon ytterligare – antingen Hestia, Demeter alternativt Hefaistos – på grund av för att behålla tolvtalet.

I dödsriket, vilket kallades Hades (liksom dess gud), tänktes ett team från andra gudaväsen lyssna hemma, bl.a.:

• Hades – konung ovan dödsriket, broder mot Zeus samt Poseidon.
• Persefone – dotter mot Demeter, drottning ovan dödsriket samt Hades fru.
• Hekate – trolldomens gudinna.
• Pan – naturens samt herdarnas skyddsgud, han fanns även satyrernas gud.
• Dionysos/Bákkhos – vinets, festlighetens, fertilitetens, teaterns samt den rituella galenskapens gud.

Andra gudar

[redigera | redigera wikitext]

Till dessa gudar tillkommer enstaka utdragen rad underordnade gudar likt antingen existerar starkt associerade tillsammans någon från dem centrala samt ibland mot samt tillsammans betraktas vilket en binamn mot någon från dem, alternativt liksom framför allt plats objekt till enstaka rum kult samt därmed ägde sina motsvarigheter bland dem centrala gudagestalterna alternativt andra lokala gudar.

Dessa ”andra rangens gudar” beskrivs ofta efter dem domäner dem existerar associerade tillsammans med.

Skapelsemyt

[redigera | redigera wikitext]

Det finns en tiotal olika grekiska skapelsemyter, likt skiljer sig åt inom mindre alternativt större (ibland omfattande) utsträckning. Den maximalt välkända från dem skrevs ned från författaren Hesiodos vid 700-talet f.Kr., samt skildrar nästa förlopp:

I begynnelsen fanns Chaos samt efter honom uppstod jorden Gaia, underjorden Tartaros, kärleken Eros samt inom vissa versioner urmörkret Erebos samt natten Nyx.

Dessa alstrade inom sin tur luften Aither samt dagen Hemera. vid personlig grabb skapade Gaia därefter sky Uranos samt havet Pontos.

Även i den nordiska mytologin finns stora likheter med den romerska och grekiska

tillsammans Uranos fick denna sedan titaner, cykloper samt hekatoncheirer. Den yngste från titanerna plats skördeguden, Kronos. han dödade sin far Uranos samt tog makten inom gudavärlden. från Uranos lekamen skapades sedan Afrodite, giganter, erinyer samt nymfer. Kronos dödades inom sin tur från sin yngste son, himmelsguden Zeus. Zeus, inom sin tur, delade makten ovan världen tillsammans sina bröder, havsguden Poseidon samt underjordens härskare Hades.

Kronos blev tillfångatagen samt fängslad inom Tartaros tillsammans tillsammans nästan samtliga titaner förutom Atlas likt fick bära upp sky vid sina axlar.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]