Att vara i förfluten tid

Verbet äga används flitigt inom svenskan: man har ej bara prylar vilket bilar, cyklar samt datorer, utan även avsikter, rättigheter samt skyldigheter. Dessutom har man ibland ont inom magen, ring inom näsan, pengar vid banken, roligt vid festen samt problem vid jobbet.

detta förekommer för att man har fjärilar inom magen, myror inom brallan, spring inom benen samt tomtar vid loftet.

Allt man är kapabel ha inom svenskan rör sig alltså vid ett skal ifrån konkret mot teoretisk samt bildligt.

Ha existerar en från dem allra vanligaste verben inom svenskan.

Bara vara existerar vanligare. Grundbetydelsen från ha existerar ’äga; existera inom ägande av’. dock ju mer teoretisk samt bildligt detta ”ägda” existerar, desto mer bleknar denna grundbetydelse. detta existerar svårt för att byta ha mot äga inom vissa kontext. Man säger mot modell sällan för att man äger roligt vid festen (men man förmå numera både ha samt äga enstaka fest, inom olika bemärkelser).

Ha existerar sålunda en verb vilket går för att nyttja vid flera sätt, samt detta existerar säkert enstaka från orsakerna mot varför detta existerar sålunda vanligt.

dock detta finns ett ytterligare anledning mot för att termen ha förekommer därför ofta inom svenskan: detta tjänar även likt hjälpverb. samt inom detta fallet existerar grundbetydelsen ’äga’ inom princip helt bortsuddad.

Jag besitter glömt den igen! kunna man utbrista då man än ett gång sprungit ifrån mobilen vid hallbyrån.

Tempus (latin för "tid") anges hur satsens aktion förhåller sig tidsligt till talögonblicket

Då är glömt huvudverb, och har hjälper mot för att informera för att detta skedde någon gång inom förfluten tidsperiod. Har tillsammans tillsammans glömt bildar en tempus: perfekt.

Ett annat tempus på grund av förfluten tidsperiod kallas pluskvamperfekt, samt var hjälper ha även mot för att märka tidpunkten på grund av skeendet, dock då böjt mot hade: likt inom han ägde sjungit på grund av henne.

I danska, norska, engelska, tyska samt andra germanska tungomål använder man motsvarigheter mot ha vid identisk mångskiftande vis liksom inom svenskan.

Dessa språks ha-system existerar dock ej helt jämförbara tillsammans med detta svenska, eftersom perfekt samt pluskvamperfekt från vissa verb – inom bland annat danska samt tyska – bildas tillsammans verb liksom betyder ’vara’ i stället på grund av ’ha’.

Svenskan besitter enstaka även ett speciell tillfälle liksom dem andra språken saknar samt såsom något litet reducerar frekvensen från ha: man kunna utelämna har samt hade då dem fungerar likt hjälpverb inom bisatser: jag frågade angående hon (hade) glömt sin mobil samt det existerar roligt för att han (har) sjungit till henne.

Ha existerar hur liksom helst en verb tillsammans med gamla anor inom germanska tungomål.

dem äldsta exemplen finns inom texter vid den numera utdöda gotiskan. Verbets grundform existerar var haban. Man är kapabel även hitta ha-paralleller inom romanska tungomål. var besitter dem utvecklats ifrån latinets habere. inom spanska heter detta haber, inom katalanska samt portugisiska haver, inom italienska avere, inom språk som talas i rumänien avea samt inom franska avoir.

Betydelsemässigt ligger dessa nära dem germanska ha-verben, samt dem används även på grund av för att forma identisk tempusformer vilket inom svenskan: perfekt samt pluskvamperfekt.

I flera romanska tungomål används ha-verb dessutom till för att forma detta tempus liksom uttrycker kommande, futurum.

inom franska äger den vanliga futurformen ändelsen -ai, såsom inom parlerai, ’(jag) bör tala’, från parler, ’tala’. Den ändelsen existerar identisk tillsammans presensformen ai, ’(jag) har’, från avoir.

Grekiskans verb på grund av ’ha’ existerar echō. detta förekommer redan inom dem allra äldsta bevarade texterna ifrån cirka 1200 f.Kr.

inom modern grekiska existerar detta även en från dem vanligaste verben. dock echō fungerade ej vilket hjälpverb inom klassisk grekiska.

När verb används i nutidssystemet handlar de om nuet, och när verb används i dåtidssystemet handlar de om dåtiden (någon gång i det förflutna)

Denna hjälpsamhet utvecklade verbet inledningsvis efter 2 000 kalenderår, då man började forma pluskvamperfekt tillsammans formen eicha, ’hade’, inom grekiskan. samt ursprunglig en halvt årtusende senare fanns detta dags till perfektbildningen tillsammans med echō, ’har’.

Det latinska habere användes ej heller liksom hjälpverb beneath antiken; denna funktion besitter bara dem verb liksom utvecklades ifrån habere inom latinets romanska dotterspråk, vilket inom franska samt spanska.

Med varenda sina funktioner förmå verbet ha samt dess motsvarigheter tyckas oumbärliga.

Hur skulle oss klara oss utan en sådant verb? Sanningen existerar för att detta skulle vandra alldeles utmärkt.

I själva verket existerar detta bara en fåtal från jordens tungomål liksom äger verb tillsammans betydelsen ’ha’, samt dem flesta från dem finns inom Europa. Utöver dem germanska samt romanska språken samt grekiska, existerar även språk från litauen en ha-språk.

detta närbesläktade grannspråket lettiska saknar å sin blad ha.

Det är det förflutnas framtid, dvs efter ”då” men före ”nu”

samt utanför Europa finns bara några ett fåtal modell vid tungomål tillsammans med ha-motsvarigheter.

De europeiska tungomål liksom saknar ha existerar desto fler. dem finsk-ugriska språken – samiska, finska, estniska samt magyariska – existerar ha-lösa, liksom dem keltiska samt slaviska språken.

Hur uttrycker då sådana tungomål ägande, ägande samt liknande?

samt är kapabel dem ovan viktig taget forma perfekt, har, samt pluskvamperfekt, hade? Jodå, dem finner sina egna vägar. inom indoeuropeiska tungomål utan ha används ett konstruktion tillsammans med verbet på grund av vara på grund av för att uttrycka ägande. vid lettiska är kapabel detta mot modell varma Annai ir mašīna, ’Anna äger ett bil’, egentligen ’för Anna existerar bil’, var ir, ’är’, existerar enstaka form eller gestalt från verbet but, ’vara’, samt Annai ett böjningsform (dativ) från namnet Anna.

Det denna plats sättet för att ange en ospecificerat ägande plats den enda uttrycksmöjligheten inom detta indoeuropeiska urspråket, den därför kallade protoindoeuropeiskan.

detta existerar detta tungomål likt ligger mot bas på grund av samtliga tungomål inom den indoeuropeiska språkfamiljen (till modell romanska, germanska, keltiska samt slaviska språk).

Konstruktionen levde kvar, blad nära blad tillsammans med dem respektive ha-verben, inom klassisk grekiska samt inom antikt latin.

’Jag besitter ett son’ kunde vid latin varma habeo filium tillsammans med enstaka form eller gestalt från ha-verbet habere. dock enstaka stolt far kunde även yttra mihi est filius, ’(för) mig är/finns enstaka son’, tillsammans med identisk konstruktion vilket inom detta lettiska exemplet tillsammans Annas fordons ovan. chans för att uttrycka ägande finns således även utan ha-verb.

Protoindoeuropeiskan saknade alltså ha-verb, samt då sådana verb utvecklades inom dess dotterspråk, valde dessa olika indoeuropeiska verbgrundformer till för att forma betydelsen ’ha’.

Ha-verben inom dem tre europeiska fornspråken gotiska, grekiska samt latin – detta önskar yttra haban, echō samt habere – existerar relativt sent utvecklade samt specifika på grund av respektive språkgren.

dem existerar ej ursprungligen besläktade tillsammans med varandra. Latinets habere liknar visserligen dem germanska dialekterna ha/hava, have och haben, dock detta existerar bara ett ytlig likhet. Habere existerar inom själva verket utvecklat ur identisk protoindoeuropeiska rötter såsom detta germanska verbet till ’ge’.

Man förmå mot modell jämföra detta ljudmässigt tillsammans med tyskans gab, ’gav’. Den närmaste släktingen mot ha/have/haben inom latinet existerar inom stället capere, likt betyder ’ta’.

Att grekiskan valt en helt annat verb syns klart. Echō existerar utvecklat ifrån den indoeuropeiska roten seǵh-.

Den roten syns även inom sanskrits sáhate, såsom betyder ’besegra’, ’erövra’, inom detta svenska termen seger samt inom förstavelsen Si(e)g-, likt finns inom en antal nordiska samt germanska personnamn: Sigmund, Sigfrid, Sigrid, Sigurd tillsammans flera.

Språk vilket saknar ha-verb är kapabel förstås ej forma perfekt samt pluskvamperfekt tillsammans hjälp från har samt hade.

När man berättar i förfluten tid och talar om något som ska hända senare använder man ett tempus som kallas futurum preteriti

Däremot förmå dem forma motsvarande former tillsammans med andra hjälpverb. inom lettiska bildas sammansatta tempusformer tillsammans med delvis identisk funktioner likt svenskans perfekt samt pluskvamperfekt. detta sker tillsammans med hjälp från presens, preteritum samt futurum från but, ’vara’, plus perfekt particip. en modell existerar es esmu redzējis, liksom ungefär motsvarar svenskans ’jag äger sett’.

Ha-lösa tungomål är kapabel även forma perfekt samt pluskvamperfekt tillsammans ”hjälpändelser” inom stället på grund av hjälpverb.

detta existerar alltså former uttryckta inom en enda ord: enstaka rötter tillsammans med en tillägg inom form eller gestalt från suffix samt ändelse.

Ibland används preteritum i stället för presens

en modell vid ett sådan struktur ifrån klassisk grekiska existerar Archimedes berömda utrop heurēka, ’jag besitter funnit (det)’ tillsammans med detta karakteriska k-suffixet samt ändelsen -a.

En ändelse hjälpte även mot för att forma pluskvamperfekt inom den klassiska grekiskan. ’Jag ägde funnit’ heter heurēkein tillsammans identisk k-suffix vilket inom perfekt dock tillsammans med ändelsen -ein.

Dessa ettordsformer – såsom mot massiv sektion ärvts ifrån protoindoeuropeiskan – försvann beneath senantiken samt medeltiden.

sålunda småningom ersattes dem från den moderna grekiskans perfekt- samt pluskvamperfektbildningar tillsammans hjälpverbet echō.

Det tempus såsom kallas perfekt inom latinet äger inom allmänhet utvecklats vid identisk sätt likt inom klassisk grekiska, dock enbart då detta gäller hur orden böjs. Betydelsemässigt besitter latinets perfekt framför allt blivit en ”berättande” tempus, detta önskar yttra för att detta äger fått enstaka funktion vilket urspråkets perfekt ej hade.

Caesars berömda yttrande veni, vidi, vici består mot modell från tre perfektformer, dock översätts lämpligen tillsammans med svenskt preteritum: ’jag kom, jag såg, jag segrade’ (snarare än ’jag besitter kommit, jag äger sett, jag äger segrat’).

Detta eftersom detta rör sig angående ett berättande redogörelse ifall en händelseförlopp nära enstaka bestämd tidpunkt inom förfluten tidsperiod. inom en annat kontext skulle man behärska översätta identisk mening tillsammans med perfektformer. Maratonlöparen, vilket spränger målsnöret samt inser för att denne kunna njuta segerns sötma, utropar nog ’Jag besitter segrat!’ snarare än ’Jag segrade!’.

Latinets perfekt blev inom franskan vad nutida grammatiker kallar för passé simple; latinets dixi, ’jag sade/har sagt’ blev inom franskan mot je dis, ’jag sade’.

Passé simple fanns tidigare en allmänt använt berättande tempus, dock inom nutida franska förekommer detta nästan bara inom formell samt högtidlig stil. mot vardags används inom stället numera passé composé på grund av förfluten period, detta önskar yttra enstaka bildning tillsammans med ha-verbet avoir samt perfekt particip: j’ai dit motsvarar ej bara ’jag äger sagt’ utan även ’jag sade’.

En liknande tillväxt syns inom tyskan.

Särskilt för att uttrycka känslor

inom vardagsspråk säger man ofta er hat gesagt och es hat geregnet – motsvarande ’han äger sagt’ samt ’det besitter regnat’. Detta inom stället på grund av er sagte samt es regnete då man menar ’han sade’ samt ’det regnade’.

Verb liksom betyder ’ha’ existerar sällsynta inom världens tungomål.

dem flesta tungomål saknar ha-verb, dock kunna uttrycka ägande vid andra sätt. Man behöver ej ha, dock ett fördel förmå artikel för att ha förmå hjälpa mot för att forma nya tempusformer, liksom berikar verbsystemet. Å andra sidan förmå detta slå ut andra former, samt vid därför sätt inskränka uttrycksmöjligheterna.

Ha existerar nog god för att äga, dock man förmå ett fåtal på grund av många från det.

Jerker Blomqvist existerar professor inom grekiska språket samt litteraturen nära Lunds högskola, emeritus sedan 2004.